Trasig.

Du har vilsen och rädd skrivet i pannan och dina brister bär du på din ärm.
Stänger ut världen runtomkring när dina känslor omringar dig som en svärm.
Du tror att ingen ser ditt brutna leende, att ingen hör ditt ansträngda skratt.
Du hör mörkret skratta åt dig om natten som om dagen varit ett elakt spratt.
 
Och även om ingen verkar se hålet i din själ så ser jag mig själv i din smärta.
För jag kan alla orden i din kampsång och jag känner igen färgerna i din svärta.
Jag kan känna vindarna svepa bort dig som aldrig förr och se de ta dig med storm.
Och att behålla balansen när världen börjar snurra är inget annat än en konstform.
 
Men jag är inte här för att visa dig vägen tillbaka för jag är själv på ruta noll.
Jag vill bara gå jämte dig längs din stig för vi kanske är på väg åt samma håll.
Vi kanske inte färdas på samma spår men vi kanske har gemensam slutstation.
Även om våra stjärnor skiljs åt av ljusår tillhör de kanska samma konstellation.
 
Så låt oss bryta fri från alla dessa gamla mönster innan de blir till våra monster.
Låt oss plocka isär livet, ge mening åt döden, låt oss lära oss alla deras konster.
Låt mig få ta din hand i min och visa dig allt det som är rätt med det som är fel.
Låt mig få visa hur man tar något som är brutet och får det att återigen bli hel.
 
Jag vill färdas i ljusets hastighet med dig och ha evigheten som destination.
Höja våra knutna nävar mot skyn och riva ner alla illusioner om perfektion.
Jag vill kunna hinna lätta på mitt hjärta innan det exploderar och går itu.
För jag vill bara få tappa bort mig i allt det som är du och jag vill det nu.
 
Ingen kan veta hur man fixar allt när inte ens vi själva vet vad vi har erfarit.
Ingen kan veta vart vi är på väg när inte ens vi själva vet vart vi har varit.
De tror att de förstår oss bara för att vi våra brister på våra ärmar bär,
Men älskling, i själva verket, har de ingen aning om vilka vi tror att vi är.
 
 
 
lånat denna av (http://jramos.blogg.se/)
 
 

Kommentera här: